Usel

Det känns som att jag är en vas någon har tappat i golvet och att den har gått i 1000 bitar. Jag orkar inte vara trevlig och glad. Jag är bara otrevlig, irriterad och okontaktbar,  jag kan inte föra en dialog med en annan person utan att sväva bort och behöva fråga , va sa du ? Dom här små tvillingarna tar knäcken på mig.

Jag vet att man sover mindre när man har små barn, ingen behöver upplysa mig om det jag har gått igenom det engång redan.
Så jävla trött på att höra - att det är en period, -det går över, -det är så här,
-stanna hemma var inte ute och fläng,  i princip SLUT LEV FÖR ATT DU FÅR BARN. Tänk positivt emma, nej jag kan inte jag sover i snitt 3 -3,5 timme per natt.
Men Niklas då frågar alla ?! Vad gör han, ni måste dela !!
- Ja han är fantastisk ! Han sover på soffan, tar hand om tove på bästa möjliga sätt och jobbar heltid för att få in pengar !
Sen det värsta- men emma, passa på att sov på dagen ! Hade jag kunnat sova och slappna av på dagen och låtit mitt hem se ut som en svinstia och låtit oss gå smutsiga och äckliga kunde jag ha gjort det. Som sagt hade jag kunnat bara lagt mig ner och sova på dagen skulle jag ha gjort det, DET GÅR INTE ! Jag försöker, varje dag. Men antingen så kan jag inte slappna av eller så vaknar någon utav dom.

Men som dessa små ungar håller på är inte nådigt. Jag går sönder. Jag kan inte ta dom till mig, det pågår ett krig inuti i mig. Och försöker man säga hur man känner till någon så får man höra -sluta, du är bara trött ! Men det är så hemskt att känna den där känslan. Det låter säkert skit konstigt att man inte kan ta två söta små bebisar till sig ??!! Men JAG har det ! Det gör mig så otroligt ledsen.
När vet man om man är deprimerad?  Måste man ha tappat livslusten helt då? Jag vill bara gråta och gråta. Den frustrationen jag upplever på kvällarna och nätterna med dessa har jag aldrig tidigare upplevt.

Jag känner mig även som en usel mamma mot Tove. Jag har aldrig ork till att göra nått med henne. Jag kan inte uppfostran henne på ett bra sätt, ett pedagogiskt sätt. Jag har inget tålamod. Det blir bara till att höja rösten och riva i åt henne,  jag vill inte det !!
Jag vill sätta mig med henne och förklara varför man inte slåss, bits, drar någon i håret mm. Jag vill kunna bära henne,  men det går inte.

Och i allt detta ska man vara en underbar flickvän, sambo, dotter, barnbarn, vän, lillasyster.  NEJ ! Emma Ohlsson född -89 kan inte det. Jag vill så gärna vara det.
Allt ska vara så FINT utåt, åt skogen med det.

Jag älskar alla runt omkring mig /oss som hjälper oss på det ena eller det andra viset ♡ Men det tar inte bort det JAG faktiskt känner.