Vad gör man när alla reserver är Slut ? Det finns inget att ta av.
Känns som att man kommer längre och längre ifrån alla som har barn som inte sover på några nätter, här har det övergått till tortyr. Sen att folk har ens mage att säga men bit ihop, så här är det för alla, så illa kan det inte vara. Jag kan lova er att så här är det INTE för alla andra. Kom och tala om för mig hur ni mår och funkar efter 3 månader med så lite sömn så att ni nästan spyr varje morgon. Jag / vi vill klara det själv såklart. Vi försöker , men man orkar inte hur mycket som helst. Att man då tar hjälp är det fel ? Vi har inte alls många som kan ta någon utav dom på natten då det är som värst. Som sagt det är jävligt lätt och sitta hemma i sina stugor och tycka och tänka om hur vi skulle gjort , hur vi kan göra som vi gör.
Jag vill inte ta åt mig men det gör jag. Jag vet att dom inte har en aning om hur det tär efter alla månader. Och klart man tar åt sig. Jag vill inte Heller lämna bort mina barn, jag vill klara det själv och inte behöva ta hjälp att kunna vara en NORMAL familj ( vad nu som anses normalt ? men jag vet att det vi går igenom med dessa små är inte normalt, det är bekräftat av flera. ) , att vara en familj som fått ett syskon, kunna göra saker, träna , äta bra , ja listan kan göras lång. Att helt enkelt INTE behöva ta hjälp , men jag måste.
Att vara så beroende av andra konstant, eftermiddagar och nätter är skit dryg. Eftersom att min mage inte hittat tillbaka och gör att jag inte får eller kan lyfta behöver jag dagligen hjälp men barnen, särskilt när Tove slutat dagis, henne kan jag inte ens lyfta. Det gör fruktansvärt ont, det syns inte men det känns kan jag lova. Tänk er tanken att ytters sällan vara själv. Jag är otroligt glad, lycklig och tacksam för ALLA som ställer upp ! Men det hade varit skönt att kunna fixa allt själv, att vara den där familjen som bara fått ett syskon, då allt funkar skapligt.
Men nu är det inte så, jag har fått acceptera det för att dom flesta säger att jag måste. Det inget jag vill men det är nått jag måste. Det är lätt att snacka men vi gör det vi kan ! Jag vet att det är vi som har valt att skaffa flera barn, det var vårat beslut. Vi biter ihop. Men det finns en gräns. Vilka ska man lyssna på ? Proffsen som träffar 100 tals föräldrar och ser hur det kan gå vid total sömnbrist/utmattning eller dom fåtal som det funkar för som har åsikter ?
Ja jag vet svaret själv, men va fan.
Jag önskar för allt i världen att tvillingarna kan bli synkade. Att få någon enstaka liten rutin, vi kämpar med dessa jävla rutiner men ingen ger resultat.
Tänk om dom kunde sova 2 timmar samt på natten? Eller kanske till och med 3 timmar. Vilken lyx.
