Som sagt det rullar på nu.
Sedan 2 veckor tillbaka nu har Ronja fått mjölkfritt och vilken SKILLNAD. Så skönt att se att det finns en glad och nyfiken tjej i henne. Den sidan har vi inte sett tidigare, hon till och med rör sig helt annorlunda. Hon ger mig så mycket nu , tidigare har jag mest känt en irritation mot henne för att hon varit så missnöjd och tjurig. Men så här i efterhand så fanns det ju en anledning, hon har väl haft ont, stackarn.
Men skumma är att när hon blev bra började våran solstråle Freddie att knöla och böka, sova sämre , äta mindre mm?
Jag vet inte riktigt varför ?
Visserligen får Ronja mer uppmärksamhet nu än innan och jag har slutat ammat honom. Nog finns det mjölk så att han kan få sig ett mål om han vill, men det blir inte av. Kan så små barn ha separationsångest ? Kan han vara avundsjuk på Ronja ? Ähh, näää , inte avundsjuk för han får uppmärksamhet han med. Tänkte kanske lite mer på att jag slutat amma.
Hur som helst tog jag upp det med BVC igår , och eftersom Ronja blev så mycket bättre så fort och tydligt så tyckte dom självklart att vi skulle pröva mjölkfritt på Freddie i 2 veckor också. Jag trodde inte att känsligheten kunde komma nu utan att den skulle finnas från början som med Ronja men så var det inte. Det kunde komma när som. Så nu kör vi på det och ser om han blir nöjdare igen.
Och när Ronja "vände" så vände en del av mig med ♡ Hon ger mig så mycket.
Och för att inte tala om Tove min lilla ärta, hon är helt underbar, jag är galen i henne. Vilken fantastiskt ålder ! Det bara bubblar, det kommer meningar och ord så man blir alldeles paff. Haha ;-)
Så mycket som jag har "klagat" eller varit ärlig om beroende på hur man vill se det så måste jag nu bara få vara positiv och säga att det går åt rätt håll. Känslorna börjar komma, allt lugnar sig. Det känns som att jag kommit upp över ytan åtminstone. Sen känns det som att man blivit skadad, eller rättare sagt fått men efter dessa månader. För så fort dom börjat knöla eller tjuta så blir jag på helspänn och irriterad på kvällstid, det kryper i kroppen. Jag antar att det kommer säkert att vara så en längre tid men det går säkert över.
Jag har funderat mycket på om jag är ensam om dom här känslorna som inte har funnits ? Den frustrationen som inte har varit av denna värld, finnas den hos andra ? Självklart måste det göra det. Men varför pratar man inte om det ? Varför ska det vara så FINT utåt ? Ååååå vi har den så bra, vi svävar fram, allt bara fungerar, alla känslor finns där.
Varför ska man hålla upp någon fasad?
Jag tror faktiskt att var och varannan känner sig fet, ful, äcklig, otillräcklig, lortig, irriterad på allt och alla och bara vill gå i slo kläder ofta. Om inte annat så gör jag det, och har gjort det typ varje dag dom senaste månaderna.
Nu ska jag och min mamma har en "ladda batterierna dag ". Barnfritt !
Strosa på stan, lunch, massage i en timme tillsammans, samt att mamma ska till min frisör Rebecca och klippa sig, färga håret och göra naglarna. Som jag har längtat efter denna dag. Det behöver VI mamma ♡
